Chapter Text
Mars
Shine bright like a diamond
Omar
Det var plötsligt så självklart.
Det kändes som att någon tänt en strålkastare på just henne där hon satt borta i baren. Hon gnistrade klar som en diamant i strålkastarljuset.
Vi hade ätit middag och snackat en massa skit. Och nu satt vi kvar och snackade mer skit. Det var jag och J och några andra vänner. Jag lutade mig tillbaka mot ryggstödet på soffan där vi satt och tittade på människorna runt omkring. Det var ganska mycket folk i restaurangen trots att det var en onsdagskväll. Kanske för att vanligt folk fått lön precis. Alltså vanligt folk som i folk som har vanliga jobb där dom får lön den här tiden på månaden. Det var trängsel runt baren och jag iakttog de som stod där. Unga, lite halvgamla och några som skulle kunna vara i min mammas ålder som pratade, trängdes och skrattade. Plötsligt uppstod en lucka bland människorna och då var det som att någon tänt en strålkastare på henne. Jag vet inte vad det var som jag la märke till först. Kanske var det hennes tjocka ostyriga hår. Det föll i ett virrvarr ner mot hennes midja. Jag blev inte klok på det. Det var stora lockar, små lockar och halva håret var uppsatt i nån form av knut uppe på huvudet. En knut som gjorde sitt bästa för att ta sig loss och slita sig. Jag kunde inte heller bli klok på vad det var för färg på det heller. Det var strawberry blonde med ljusare blonda slingor eller vad var det? Precis när jag nästan fått grepp om vad det var för galen färg så hamnade några ölsugna människor mellan mig och henne. J knuffade mig i sidan och frågade något men jag kunde liksom inte fokusera utan nickade bara lite. Han skrattade och jag förstod att jag svarat fel på frågan. Han någon annan och jag blev lättad över att han verkade få bättre svar där. Jag ville vara ifred och titta efter henne igen.
Äntligen blev det en lucka igen och jag kunde se henne.
Nu förstod jag plötsligt att det inte var en strålkastare som lös på henne. Det var hon som var strålkastaren. Hon sken som en diamant. Hon pratade intensivt med någon som stod snett framför henne i baren och något i sättet hon tittade på den personen gjorde att jag önskade att hon skulle titta likadant på mig när hon pratade med mig.
Det var något hos henne som gjorde det svårt för mig att fokusera på hennes ansiktsdrag. Jag skärpte mig. Hon hade höga kindben, en stor och fyllig mun men det var ögonen som var mest utmärkande. De var inte så stora och de var lite sneda. Men det märkliga med dem var att det såg ut som att hon precis hade gråtit, eller skulle börja gråta trots att man såg klart och tydligt att hon skrattade mot sin vän och såg ut att vara väldigt lycklig. Jag hade aldrig sett sådana ögon förut.
J avbröt igen med ännu en knuff i sidan.
- Hon heter Olivia, sa han.
- Va?
- Hon heter Olivia, sa han igen.
Jag upptäckte att jag var på väg att säga va en gång till och insåg att jag var en idiot.
- Vad snackar du om? sa jag istället.
(som att det var smartare)
- Tjejen du suttit och stirrat på en lång stund. Hon heter Olivia. Hon där i baren med det rufsiga håret.
- Och?
- Men din ton?! Vad händer? Sluta låtsas att du inte bryr dig, ler J mot mig med en road sträng min.
Någonting i min mage sa mig att jag brydde mig helt plötsligt svinmycket. Jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att det var viktigt att få veta mer om henne. Om nu J visste något mer.
- Ok, så hur vet du att hon heter Olivia? sa jag.
- Jag har träffat henne på lite jobbgrejer ibland. Hon är modell.
(Men så fucking klart att hon är det)
- Du skulle gilla henne, sa J. Hon är typ som dig fast knäppare.
- Ska jag säga tack till den grejen? Jag vet inte? sa jag.
- Ja men alltså på ett bra sätt. Hon har så sjukt mycket energi. Och så är hon jävligt snygg.
Jag tänker att snygg är inte riktigt ordet jag vill använda, men jag nickar. Hon är något annat än snygg. Men jag kan inte för mitt liv få fram ett vettigt ord i skallen som går att använda för att beskriva henne.
- Vänta! Jag ska gå och handla i baren! Jag kan ta med henne tillbaka så får ni träffas. Nu gick hennes kompis precis ju, det blir skitbra! Ska du ha en cider?
Jag försöker ta Js arm och stoppa honom men han har redan rest sig och det känns plötsligt som att jag vill kräkas.
Hon skiner upp där borta i baren när J kommer fram till henne. Olivia heter hon tydligen. Oh my fucking God vad jag vill kräkas nu. Vad fan händer? Nu kramar hon J. J gestikulerar och sen pekar han bort mot vårt bord. Jag tittar bort och låtsas som att jag kanske inte finns. Jag vet inte, det hade varit härligt att inte finnas just då. Men sen tittar jag igen och då ser jag att J är på väg tillbaka med två cider och hon går bredvid honom och pratar. Hon pratar väldigt intensivt hela vägen fram och ser varken mig eller någon vid vårt bord. Det är något helt oemotståndligt med sättet hon pratar på, som att ingenting eller någon annan är viktig än den hon pratar med. Hon backar långsamt in till soffan där jag sitter samtidigt som hon fortsätter berätta något för J. Han skrattar och sätter sig längst ut på soffan. Eftersom hon backar så märker hon inte att hon nästan sätter sig på mig. Först när hennes rumpa halvt hamnar i mitt knä upptäcker hon att det finns en människa till på soffan. Hon tittar ner på sig själv och på mitt lår, skrattar till och ber om ursäkt. Sen fortsätter hon babbla med J utan att ens ha sett mig i ansiktet.
Det är något med hela situationen som gör mig dubbel. Jag blir både jätteglad över att hon nuddat mig men samtidigt blir jag besviken över att hon inte liksom sett mig. Men mest av allt vill jag kräkas. Jag undrar fortfarande väldigt mycket vad som händer.
- Olivia, säg hej till min kompis Omar säger J till slut.
Då vänder hon sig äntligen (eller inte äntligen, jag har inte bestämt mig än) mot mig. När hennes märkliga ögon möter mina så spricker hon upp i ett leende som jag svär skulle kunna användas som nån slags energikälla. Hennes blick fastnar i min lite, lite för länge och så sträcker hon fram handen och säger:
- Hej! Jag heter Olivia.
- Omar, säger jag och tar hennes hand i min.
Handen är så mjuk. Och varm. Och så sjukt liten. Det är då jag liksom inser hur liten hela hon är. Jag är den som är liten. Det är min grej ju. Hur kan hon vara så himla liten?
Hon skrattar till. Ett pärlande, smittande skratt.
- Hur mår du? säger hon.
-Jag mår bra, säger jag.
Fast jag vill kräkas.
- Hur mår du? frågar jag.
- Vet du, jag mår väldigt, väldigt bra just nu, blir hennes svar.
Sen vet jag inte vad jag ska säga. Jag är helt torr i munnen så jag tar en klunk på cidern som J har köpt. J ger mig en undrande blick. Han väntar på att jag ska säga något mer. Hon kanske också gör det? Vad säger man? Varför har du ögon som ser ut som dom ska börja gråta? Fast du ser glad ut? Vad är det egentligen för färg på ditt hår? Är det rött eller blont och varför är du så liten fast du ser ut som en vuxen kvinna samtidigt? Ok, min hjärna kallade henne just för en kvinna. Vem är jag helt plötsligt som använder såna ord? Jag använder väl inte såna ord?
Vilken tur att J är så bra på att snacka jämt.
- Så, stannar du i Sverige nu Olivia? säger han.
Det är då jag inser att vi tittat på varandra hela den där långa tysta konstiga stunden. Våra ögon har varit fast i varandras hela tiden. Hur kunde jag inte ens märka det. Hon vänder sig väldigt långsamt mot J. Hennes röst verkar lite skakig när hon svarar honom.
- Alltså jag vet inte, säger hon. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska ta vägen. Jag flyttade liksom bara hem från London för att jag var så jävla pisstrött på att frysa. Vet du hur kalla jävla hus dom har i England? Hur kan dom inte bygga hus med fucking isolering i väggarna? Vet du, jag kände i november att nu är det fan nog. Jag pallar inte en vinter till med den här skiten?
- Men det måste väl finnas några hus som är typ nybyggda i London? säger J.
- Vet du hur dyrt det är att bo i London? Det är helt jävla sjukt. Jag bodde i ett litet, litet rum i en helt rutten lägenhet i Camden. Jag fick ställa en stol framför min dörr om jag ville ha den stängd för den öppnade sig av sig själv för hela jävla huset lutade. Och jag lyckades aldrig få varmvattnet att funka. Ni vet man måste ju pilla ner några slags grejer i gasgrejen, jag vet inte vad det heter, för att få varmvatten…
Hon vänder sig mot mig när hon säger det där sista. Och ler igen. Jag får plötsligt en snabb och konstig syn av henne där i duschen. Jag ser att hon inser det. Det är som att hon ser rakt in i min hjärna. Det är inte bra alls. Hon får en retsam glimt i blicken samtidigt som hon ser lite generad ut. Eller blyg. Jag vet inte.
- Jag fick duscha kallt hela förra vintern. Och så fick jag så jävla fucking nog av pundarna som bodde under oss. Dom fick alltid såna jävla pundarspel för sig. En morgon vaknade jag av att dom eldade upp möbler utanför i trädgården. Svart rök rätt in i lägenheten. Svart jävla pundarmöbelrök rätt in i skrubben där jag låg och frös. Så jag sa till mig själv. Vet du vad Olivia. Du kan inte ha det så här. Du får flytta hem till Sverige nu. Det är ok. Du har flyttat runt i Europa i 11 jävla år nu. Hur illa kan det vara i Sverige liksom? Det finns så sjukt mycket bättre lägenheter i vilken förort som helst. Det måste väl finnas varmvatten hur mycket Orten man än bor i? Eller?
Hon fortsätter en lång rant om varmvatten och det är något helt hypnotiskt med sättet hon pratar på. Allt är så intensivt. Hon hatar saker. Hon älskar saker. Det finns inget mitt i mellan. Hon gestikulerar med sina små händer hela tiden. Jag tänker på att jag vet att dom där händerna är varma och mjuka.
Hon har svart nagellack och många silverringar.
Det är nu jag lägger märke till att hennes hud har en liknande ton som min. Gyllenbrun. Hur kan jag inte ha lagt märke till det innan? Är hon latino som mig? Eller från någonstans i Asien? Är det därför hennes ögon är lite sneda?
Nu ser jag också att hon har stora svarta tatueringar på sina armar. Jag vill stoppa hennes viftande händer, få henne att stanna upp och fråga om tatueringarna har haft ett syfte när hon gjorde dem. Jag vill få mer tid till att prata med henne och fråga henne alla tusen frågor som bara dyker upp hela tiden.
Hon har en svart t-shirt på sig som ser urtvättad ut. Den är lite för liten och stramar över hennes kropp. Jag rodnar när jag inser att hon inte ser ut att ha någon bh på sig. Vem går ut på en bar utan bh?
När jag tänkt den tanken så är det som att hon känner det på sig. Hon vänder sig om igen.
- Var kommer du ifrån egentligen Omar? säger hon. Är du adopterad?
- Nej jag kommer från Venezuela, jag flyttade hit med min mamma när jag var liten.
- Aha! Min pappa är från Brasilien! Coolt! Då är vi latinos!
Vi är latinos. Vi är samma hon och jag.
- Men är du född i Sverige? Frågar jag.
- Ja, min mamma bodde här. Men hon var finsk. Jävla röra. Men ja… min pappa var i Sverige och åkte runt med sitt capoeiragäng. Och så träffade han min mamma. Han uppträdde i Slottskogen på nån kulturgrej och min mamma var där och så pang blev dom kära. Så han blev kvar i Sverige. Bra för mig och mina bröder! Alltså, annars hade vi inte funnits!
- Pratar du portugisiska då?
- Ja, alltså, jag gör väl det. Fast jag är rätt kass på det. Jag pratar liksom som ett barn för det gjorde jag med min pappa när jag var liten. Så jag kan liksom inga fula ord eller nåt annat än ord som man säger till sin pappa när man är liten. Om jag skulle åka till Brasilien så skulle folk garva åt mig.
- Har du aldrig varit i Brasilien? Frågar jag.
- Nä, alltså det är ju skitdyrt att åka dit. Pappa har ju varit själv med mig och mina tre bröder så det fanns inte en chans att han skulle ha råd med biljetter till oss.
Jag vill fråga om hennes mamma och det är som att hon vet det när våra ögon möts igen. Det är som att hon läser vad jag tänker. Allt är fortfarande kaos i min hjärna.
-Min mamma finns inte i mitt liv, säger hon bara.
- Ok, säger jag.
Och tänker att min riktiga pappa inte finns i mitt liv. Det är en konstig slump.
- Men ska du fortsätta modella eller är du fortfarande inne på att sluta? J har plötsligt lagt sig i samtalet igen.
- Vet du, säger hon. Jag är så fucking trött på den skiten. Jag har hållt på sen jag var 14 år. Vet ni hur jävla sjukt det är? Varje dag går man till jobbet och får höra att man är tjock!
Hon viftar med händerna runt sin kropp.
- Är jag tjock liksom? Nej det är jag fan inte! Ja, jag har den här jävla brasilianska röven! Men den går inte att banta bort. Jag har försökt. Jag lyckades en gång. Men då fick jag leva på cola light och cigg. På riktigt. Det var min diet. Jag vägde 40 jävla kilo. Vet ni hur mycket jobb jag fick? Jag har aldrig fått så mycket jobb som då! 40 kilo. Det är det dom jävla asen vill ha. Speciellt i Paris. Jag är så jävla fucking trött på Paris och all skit jag var med om där. Det var därför jag flyttade till London. Men där var det bara kallt och piss och ja… nu är jag är i Stockholm och jag är verkligen inte säker på om det är här jag vill bo heller.
Nånting i mig vill plötsligt hindra henne från att flytta från Stockholm. Som att hon är på väg med en väska härifrån just nu.
- Vad är det för fel på Stockholm? säger J med ett skratt.
- Jag känner ingen här! Svarar hon. Jag har noll fucking kompisar. Jo, Emma då som jag är ute med i kväll, men hon bara dumpar mig när det är nån snubbe på gång. Och så har jag Malcolm som jag spelar med du vet, säger hon till J.
J nickar. Han vet vem Malcolm är. Jag hatar honom för det. Jag hatar Malcolm också känner jag.
- Jag är från Göteborg från början, säger hon till mig. Tynnered. Men jag pallade inte att bo där heller. Och nu har jag bestämt mig för att satsa på min musik. Det känns skitsvårt att lyckas med det i Göteborg liksom.
- Jag är från Kungsbacka, säger jag.
Jag vet verkligen inte varför jag säger alla dessa idiotgrejer till henne. Allt jag säger låter så jävla lamt. Men hon skiner upp igen.
- Är det sant?! Coolt, då har vi nästan varit grannar när vi var barn!
Vi skrattar tillsammans åt det. Jag blir helt varm i hela kroppen. Jag vill att vi ska fortsätta skratta åt såna skitgrejer ihop.
- Men Kungsbacka är väl rätt posh va? säger hon.
Jag rycker lite på axlarna.
Då ska den där jävla J lägga sig i igen. Varför sitter han ens här? Ser han inte den här jävla magin som håller på och händer?
- Men har du helt lagt av med modellandet?
Varför ska han bry sig om det undrar jag.
- Alltså jag måste ju betala hyran, svarar hon. Men jag börjar bli gammal och jag har skaffat mig för många tatueringar. Dom har börjat tröttna på att sminka över dom. Jag tänker att jag ska tatuera mig ut ur den där fucking branschen! Vet du vad droppen var i Paris?!
Vi båda skakar på huvudena.
- Jag skulle göra ett stort jobb för ett stort modehus. Dom ville ha mig, Baby, dom kallar mig så i Paris för jag är så liten. Så dom ringer mitt management och tjatar. Det är vinter. Dom bara, ja, vi vill att du ska vara typ en jävla älva i en jävla skog. Eller ja, dom sa kanske inte så men typ ja… sen skulle jag ligga på marken i den där jävla skogen. Jag bara, ok, det kommer vara fittjävlakallt och jag ska ligga i nån lera och se gåtfull ut. Och såklart skulle jag ha några tunna jävla kläder på mig. Som jävla älvor har. Och så sa dom en summa som jag tänkte, ja jag kan betala hyra i ett år för den summan. Så jag höll på att tacka ja. Men då kom det. Vi vill att du inte ska ha några underkläder på dig. Du vet när man tar såna där high fashion bilder då är det helt normalt att man typ är näck fast ändå inte, för det där är inte porr liksom, det är fucking high fashion. Jag vet inte hur många runways jag har gått med pattarna utanför nån dyr jävla blus eller gått runt och nästan visat musen. Jag har ett helt sjukt konstigt förhållande till min kropp. Den är en jävla sak som bara ska bedömas och ja, det hade fan varit bättre om jag vetat att nån kollat på bilderna och fan runkat åt mig för då hade jag haft ett syfte med att visa upp mig. Men det där är som att jag lika gärna kunde vara en sak. En snygg sak. Fattar ni?
Jag nickar. Fast fattar jag? Jag vet inte. Jag har också varit en snygg kropp hela mitt liv sen jag var tonåring. Jag har för det mesta gillat det.
Hon fortsätter igen efter att ha druckit några klunkar på sin öl. Hon dricker fatöl. Såklart tänker jag.
- Det som gjorde att jag sa nej var den sista grejen dom sa till mig. Vet ni vad som sa?
- Nej, säger jag.
- Vi vill att du odlar ut en riktig buske. Jag bara va?! Så den syns genom dom tunna kläderna. Jag bara tack och hej! Jag går fan ut och horar istället för att odla ut en buske för dom pengarna.
J viker sig över bordet av skratt.
- You go girl! säger han.
Hon tittar på mig med en lurig blick.
- Och förresten? Hur kunde dom veta att jag inte redan har en riktig buske? Varför tog dom det för givet liksom. Nä, jag bara tog mina eventuella håriga nedre regioner och tackade för mig.
Jag vet inte om jag rodnar. Vem pratar så här? Hur kan man vara helt överjordiskt vacker och prata så här. Och komma undan med det?
Plötsligt står hennes vän vid bordet igen.
- Olivia, vi måste dra nu, säger hon.
Olivia suckar.
- Ok, förlåt jag måste dra… jag har lovat min kompis att gå med på en fest.
Hon vänder sig om till mig igen.
- Det var väldigt trevligt att träffa dig Omar, säger hon.
Och plötsligt är tjejen som nyss pratade om sitt könshår borta. Kvar finns någon som ser blyg ut. Och verkar mena det hon sagt till just mig. Det är sjukast av allt som hänt i kväll.
Sen är hon borta. Det står en halvt uppdrucken öl på bordet som jag stirrar på. Den är beviset för att hon faktiskt fanns.
J ger mig en lång blick.
- Jag sa ju det, säger han.
- Vad?
- Jag sa ju att ni har samma energi. Fast hon har lite mer än dig.
- Hon är… hon är… alltså jag vet inte…
Det är liksom bara tomt när hon försvunnit. Jag vet inte vad jag pratar om. Vad vi gör. Vad som händer. Mer än att jag dricker upp hennes halvt avslagna öl. Den smakar skit. J tittar på mig som att jag är helt jävla rubbad när jag gör det. Men precis när jag ska svara något om det så tittar han ner i sin telefon och läser han ett sms.
- Ok, hon skrev nyss det här till mig…
”Kul att se dig J. Jag och Malcolm spelar med vårt töntiga jävla coverband på fredag. Vill du komma så sätter jag dig + en på gästlistan. Du kanske kan ta med din söta kompis?”
- Och sen skrev hon:
”Ps, jag hoppas två saker: 1. Att ni kommer. 2. Att din söta kompis inte är helt gay. Jag är inte säker på honom”.