Chapter Text
Det var mycket som Jean hade velat göra med sitt liv.
Det var många dagar som han hade spenderat med att önska att livet blev bättre än hur det var. Många dagar hade han drömt om att göra något annat än att vara fast på Greveholm.
Jean ångrade även mycket. Han ångrade att han aldrig sagt emot Greven. Han ångrade att han aldrig flytt. Han ångrade att han lät sitt liv bli så fruktansvärt.
Men när han låg på golvet i musikrummet, blod sipprandes ur hans bröst från där ett svärd satt genomborrat, hade han bara en tanke i huvudet. Hur mycket han ångrade att han dragit in Staffan i det här.
Hans enda vän låg ungefär en meter från honom. Hans ögon var halvt öppna, men de såg inget längre. Under hans huvud var en pöl av blod som Jean var säker på liknade den han själv hade under överkroppen. Om han hade haft ork att böja huvudet nedåt hade han kunnat se om det stämde, men energin hade lämnat honom.
Staffan förtjänade så mycket bättre än såhär. Han själv kanske förtjänade den här döden, han hade aldrig varit perfekt, men Staffan var så ofattbart genomgod att Jean inte ens kunde föreställa sig att det här kunde vara hans slut.
Om han bara inte hämtat honom hade det här bara varit hans eget slut. Inte Staffans också.
Han kunde känna hur han frös, hur hjärnan började stängas av. Han var glad att Staffan i varje fall dött direkt. Att han inte tvingades lida. Trots att svärdet i Jeans bröst gjorde ofattbart ont hade han legat här döende i dygn för att Staffan skulle slippa det. Tårarna letade sig fortfarande nerför hans kinder, trots att han inte längre hade energi till att gråta.
Kroppen började tappa känseln. Han kunde inte längre känna någonting förutom smärtan i bröstet. Trots hur han led var detta kanske bättre än en livstid i Grevens tjänst. Snart var i alla fall lidandet över.
Men mest av allt önskade han att de faktiskt lyckats. Att han och Staffan fått ut flickan, och sedan, kanske till och med dem själva. Det var en fin tanke.
En fin tanke att dö med.