Actions

Work Header

Gyllenåsarnas Dal

Work Text:

En sen eftermiddag sent på våren skrittade vi på ridhusstigen - Ash med spetsade öron och jag djupt försjunken i min mobil, läsandes chattkonversationen mellan mig, Linda och Alex. De båda andra hade skrivit så mycket sedan de bett mig att komma ner till Södra Järngrinden så jag kände att jag behövde läsa på mig lite innan jag kom fram, och Ash som ändå föredrog uteritter på lång tygel klagade inte över att jag höll telefonen med båda händerna medan tyglarna var fastknutna i sadelknappen för att inte åka över hans huvud.


"Det där var då riktigt dålig säkerhet till häst!"


Jag tittade upp och fick syn på Alex en bit längre fram, sittandes på sin Tin-Can.


"Ska du säga, har du någonsin ens sett en ridhjälm?" kontrade jag, men pressade snabbt ner mobilen i jackfickan.


Alex drog per automatik ner sin mössa lite längre ner i pannan, men såg inte särskilt skamsen ut.


"Hej Tin-Can", sade jag då vi kommit fram till ekipaget och Ash snällt stannat.


Tin-Can spelade med öronen.


Kul att se dig igen!


Jag motstod impulsen att rysa till - Tin-Cans sätt att kommunicera var en normalitet för Alex, men jag var fortfarande allt annat än van vid den vänliga, mullrande rösten som dånade i mitt huvud.


Ash, som vid tillfällen kommunicerade på liknande sätt, var idag inte på prathumör utan stod bara snällt still då Alex sträckte sig från Tin-Cans rygg för att vänligt klappa honom på halsen.


"Hej Ash." Hon rätade på sig igen. "Vet du varför jag har kallat dig hit?"


"'Kallat mig hit', det låter som att du har umgåtts för mycket med Avalon på sistone."


"Titta där", sade Alex, utan att bry sig om mig, och pekade med tummen över axeln. "Vad ser du?"


"En herrans massa gula träd och en låst grind", svarade jag, vänd mot Gyllenåsarnas Dal som jag var.


"Vi ska ändra på det", sade Alex. "Eller vi kan inte göra så mycket åt träden, de lär vara gula, men grinden kan vi öppna."


"Hur då? Har du en bultsax?"


"Nejdå, men jag tror att rådsman har en lösning."


"Rådsman?"

"Japp! Jag ska fixa lite saker, men kan inte du rida upp till honom och be om hjälp?"

Varför hon bett mig att rida till de låsta grindarna istället för att gå rätt på pudelns kärna var rätt obegripligt - men mycket är obegripligt på Jorvik. Vi vände alltså om för att rida tillbaka till Silverglade, medan Alex red över vadstället till de Glömda Hedarna för att ta en sväng förbi hos Ed Field.

Den käre rådsmannen var helt med på idén.

"Vore det inte fantastiskt att äntligen kunna besöka fiskebyn igen?" sade han retoriskt ut i luften.

"Du skulle ju kunna ta färjan", mumlade jag, men höll mig lågmäld medan han funderade på bästa möjliga plan. Då han stått och funderat tyst en liten stund vågade jag mig på att inflika igen. "Ehm... har vi en nyckel eller något?"

"NYCKEL!" Rådsman slog sig för pannan. "Självklart! Det finns ett porträtt på nyckeln inne i slottet!"

"Meeeen ingen nyckel? Alltså fysisk, sån som man stoppar in i ett nyckelhål och vrider på?"

"Nejnej, den är borta sedan länge. Vi måste verkligen prata med Klaus om en reservnyckel!" För ett par sekunder såg rådsman nästan upprörd ut över att denne Klaus inte försäkrat honom med en extra nyckel, innan han återvände till sitt tidigare spår. "Men det finns ett porträtt på Klaus inne i slottet, med nyckeln hängande om halsen!"

"Förlåt, men vem är Klaus?" frågade jag.

"Han är borgmästaren i Västkobbens Fiskeby! Vänlig kille, men han har lite svårt att handskas med problem och konflikter. Han tenderar att springa ifrån dem."

"Jaha, okej."

Ash hade tröttnat och hade redan svängt runt mot slottet, så jag ropade ett vagt "hej då" medan rådsman ivrigt vinkade av oss, och lät min häst bära mig mot slottet.

Ingen sågs till vid slottet, så jag hoppade av Ash, sköt upp en av de tunga portarna och smet in. Det fanns förstås flera porträtt inne i entréhallen, men bara ett föreställde en man med en nyckel kring halsen. Jag tog ett foto med mobilen och vandrade ut igen.

"Du, Ash?" Ash mullrade som ett tecken på att ha hört mig medan jag satt upp igen. "Nu har vi alltså ett foto av en nyckel. Nu då?" Ash vred på huvudet mot Moorlandhållet med spetsade öron. "Moorland?" Han mullrade igen. "Okej, om du säger det så!"

Först då vi kommit så pass nära stallet att vi kunde se röken från smedjan förstod jag vad Ash hade i åtanke - Conrad. Conrad Marsdeen tog glatt emot oss och betraktade mitt foto med hjälp av ett par mycket små läsglasögon som såg otroligt fåniga ut på den långa och muskulösa mannen.

"Den nyckeln minns jag väl! Jag har själv gjort kopior av den genom åren. Jag kan gjuta en ny åt dig, men nyckeln har en mycket komplex form och det kan hända att det inte går som planerat, unga Silverforce."

"Jag är tacksam bara om du vill försöka", sade jag med en axelryckning. Till min glädje gick han genast med på det, och därmed fotsatte jag med ett "vill du ha hjälp med något?".

Det ville han, och ett antal timmar senare, då jag brutit spökmalm nere i det gamla gravvalvet och hämtat mängder av ved, presenterade Conrad mig för en mycket liten, helt unikt formad nyckel som glänste av den gnistrande malmen.

"Precis som jag förutspådde är nyckeln skör", sade Conrad allvarligt. "Det kan hända att den går sönder medan du vrider den i nyckelhålet, och om så är fallet kommer vi inte kunna rädda låset."

"Aj då."

"Lycka till på din färd, unga Silverforce. Jag ser fram emot att höra mer om dina äventyr framöver." Conrad drog en stor hand över Ashs nosrygg. "På återseende, Askdansare."

Så föll det sig att jag återigen stod framför den stora järngrinden, med nyckel i en hand och Ashs tyglar i den andra. Jag tvekade framför grinden, försökte kika bakom den nästan i hopp om att någon skulle dyka upp och lösa mitt problem, och Ash buffade otåligt på mig.

"Tänk om det här går rakt åt Garnokvulkanen då Ash? Om jag förstör låset istället? Vad gör vi då?"

Ash tröttnade på mig och sträckte på halsen för att ta ett bett från en närliggande buske.

Jag drog ett djupt andetag och satte nyckeln i låset. Det klickade till. Långsamt vred jag om nyckeln - och den bröts av.

"Nejnejnej, GARNOK!"

Då jag i bedrövelse, irritation och ilska ryckte till i det som var kvar av nyckeln insåg jag att jag haft tur. Då jag grep tag i den klickade det till igen, och låset föll öppet samtidigt som nyckeln pulveriserades till den grad att det inte fanns några bitar kvar av den. Med darrande händer lyfte jag av låset från grinden och gav den en knuff. Båda de höga grindarna sköt långsamt öppet med ett nästan sjungande gnissel. Jag skyndade tillbaka till Ashs sida, trycka det låset i sadelväskan och hoppade upp. Ash hade återfått koncentrationen på äventyret nu då han tillfälligt stillat hungern, och så fort som jag satt mig tillrätta i sadeln började han ivrigt skritta, in i Gyllenåsarnas Dal, in i den eviga hösten, mot nya äventyr.