Actions

Work Header

Det som det svarta döljer

Work Text:

Odille såg ut över den spegelblanka sjön. Hon visste att Odette fortfarande skulle komma hit, även om det var flera år sedan hon vunnit Prins Segfrieds hjärta och flyttat in i slottet. Och i och med det även förstört hennes planer. Hon spände käkarna hårt i vrede.
Odette var ingenting! Odille borde vara den som prinsen fallit för, inte Odette. Enda anledningen Siegfried valde han var på grund av hennes oskyldiga tårar och falska lidande. Hon förtjänade inte att leva. Hon förtjänade att dö. En kallblodig, långsam död.
Och allt skulle ske ikväll…

 

Odette rös. Natten var iskall och den tunna vita klänningen skyddade inte mycket från den obarmhärtiga blåsten. Hon borde tänkt på att ta med någonting varmt att ta på sig. Nu fick hon skylla sig själv.
Sjön bredde majestätiskt ut sig framför henne. Trots den kalla brisen var vattnet spegelblankt och krusade bara lite grann på ytan. Det här var hennes sjö. Bara hennes. Hon gick fram och doppade fingertopparna i vattnet, men drog genast tillbaka. Vattnet var kallt som is. Det borde hon förstått.
Plötsligt hörde hon ett svagt prassel bakom sig. Hon vände sig om så snabbt att de mörka lockarna slog henne i ansiktet, men det märkte hon inte. Allt hon kunde fokusera på var den mörka gestalten framför henne. Odille. Den svarta svanen.
Hon kände hennes hjärta slå så hårt att det nästan gjorde ont i bröstet. Det var inte möjligt. Odille var död. Försvunnen från denna jord. En våg av panik och rädsla sköljde genom henne och tusen frågor cirkulerade hennes medvetande. Hur kunde hon vara här? Vad ville hon? Hur visste hon att hon gått till sjön? Alla frågor och allt adrenalin hade börjat göra henne snurrig. Hon tog mod till sig och tvingade hennes röst att fungera.
– V-Vad gör du här? Hesheten i hennes röst förvånade henne. Odille bara log. Inte ett varmt, välkomnande leende utan ett kallt och självbelåtet, fyllt med triumf.
– Vadå? Frågade hon. Är det fel att vilja besöka sin tvillingsyster? Hon svalde hårt.
– Du är inte min syster.
– Lika lite som du är en svan, sa hon och log igen. Hon visste att hon hade slagit Odettes känsliga punkt. Tårar började fylla hennes ögon.
-Lämna mig ifred, sa hon. Hennes röst var knappt en viskning. Med ens var Odillles triumferande ansiktsuttryck borta och ersatt med ren ilska. Snabbt tog hon tag i hennes hals och tvingade ner henne på marken.
– Fattar du hur det känns eller?! Skrek hon. Fattar du hur det känns att alltid spela andra fiol! Att alltid vara näst bäst! Att vara den svarta svanen?! Hon bara flämtade till svar. Odilles fingrar tryckte hårt mot hennes luftstrupe och hennes lungor skrek efter mer syre. Om hon kände sig yr innan var det ingenting jämfört med det hon kände nu. Om hon inte gjorde någonting snart skulle hon svimma och det var det sista hon ville just nu.
Snabbt lyfte hon sina ben och tryckte dem mot Odilles bröstkorg så hårt hon kunde. Hon kände sig lättad när hon kände (snarare än hörde) hennes revben brista och Odilles skrik av smärta. Hon tog fördel av Odilles underläge och knuffade bort henne från hennes kropp. En enda tanke fanns i hennes huvud; Hon måste ta sig till slottet, hon måste varna Siegfried att Odille var tillbaka. Hon måste....
En skarp smärta i hennes ländrygg stoppade abrupt hennes tåg av panikartade tankar. Hon föll framåt och landade med ansiktet före i det våta gräset och var tvungen att bita sig hårt i tungan när smärtan i ryggen penetrerade djupare.
Innan hon visste ordet av hade Odille vänt på henne så att hon låg på rygg och hennes fingrar hade återigen hittat hennes strupe. Men den här gången visade de ingen nåd. Första gången hade varit en varning, men det här var ingen varning. Den här gången hade de endast ett syfte: att döda henne. Kallblodigt och snabbt.
Hon klöste Odilles handleder hårt. Men även när blod började rinna nerför hennes underarmar verkade hon inte märka det. Antingen det eller så var hon för fokuserad på att kväva hennes liv för att känna att hon i princip slet sönder hennes arm.

 

Odille log när hon långsamt såg livet försvinna ur Odettes blåa ögon. Det skulle inte dröja länge för ens hennes muskler skulle ge upp och hon skulle ligga död under henne.
Hon hade rätt. Självklart hade hon rätt. Det dröjde inte många minuter för ens hennes muskler slappnade av och hennes blick frös fast i himlen. Hon hade gjort det. Hon hade dödat den vita svanen.
Långsamt reste hon sig och stirrade ner på Odettes livlösa kropp. Hennes ögon började nästan kännas lite obehagliga där de stirrade ut i natten. Hon böjde sig ner och stängde Odettes ögon. Fiende eller inte, döda skulle visas respekt.
Hon drog ut kniven ur Odettes rygg och inspekterade den. Hela skaftet var täckt med blod, från början av eggen ända ut till tippen. Hon suckade irriterat. Då hade hon gjort mycket arbete i onödan. Odette skulle säkerligen dött av blodförlust och inre skador långt innan hon skulle nå slottet.
Men det skulle ju andra sidan förstöra det roliga. Ett ondskefullt leende dansade på hennes läppar. Nu kom den roligaste biten: transformeringen.
Hon böjde sig långsamt ner och torkade av kniven på Odettes snövita klänning (hon var ju ändå död) innan hon skar ett litet men ganska djupt sår i sidan av hennes hals. Hennes leende vidgades när hon såg mängden blod som forsade ur det färska såret.
Hon lutade sig fram över hennes livlösa kropp och började dricka blodet som rann nerför hennes hals och axlar. Hennes blod hade en märklig metallisk men ändå söt smak. Men det var inte speciellt konstigt. Renhjärtade människor var kända för deras söta blod. Hon passade också på att smeta in medaljongen hon bar på i Odettes blod, ifall magin skulle sluta verka efter ett tag.
När hon var säker att magin tagit verkan såg hon ner på sina händer. Hon och Odette var så lika att det var svårt att se skillnad på dem om man inte ställde dem precis bredvid varandra. De hade samma ögonform och ögonfärg och deras hår var precis lika långt. Sen var det dom små, oigenkännliga sakerna. Hon hade alltid varit ett par centimeter längre än Odette och Odettes hår hade alltid haft en mer skinande, metallisk glans. Hennes hud hade alltid varit blek året om medans Odettes lätt fick fräknar under sommarmånaderna. Nu skulle ingen kunna se skillnad längre.
Hon funderade ett slag på om hon skulle dra på sig Odettes klänning, men skrotade den iden snabbt. Klänningen var blodig och uppriven på flera ställen så hon skulle aldrig kunna ta sig in i slottet utan att väcka uppmärksamhet. Och uppmärksamhet var det sista hon ville ha just nu. Hon tittade tillbaka en sista gång på Odettes upprivna lik. Hennes vita klänning var nu helt röd. Det var kanske därför Odille föredrog svart framför vitt. På svart syntes blod och lögner mycket sämre än på vitt.

 

Några dagar senare stod hon framför spegeln och granskade sin kropp. Hon var glad att se att bara några få dagar med ordentlig mat hade gett henne mer kött på benen. Hennes höftben och revben var fortfarande synliga, men de stack inte längre ut som spetsiga klippor i ett berg. Hon kände sig nöjd. Nu var det ingen skillnad över huvud taget mellan henne och Odette, så ingen kunde misstänka någonting. Nu kunde hon luta sig tillbaka och njuta efter allt planerande och allt hårt jobb.

 

Tilia Emilia (eller bara Emilia till vardags) hade jobbat som Odettes kammarjungfru ända sedan hon var 12 år. Hennes mor hade knappt råd att försörja en familj och att lämna henne till slottet hade verkat som ett bra alternativ. Här fick hon tillräckligt med mat och skydd från det onda utanför slottets murar. Och att arbeta för Odette var inget dåligt jobb. Hon hade alltid varit vänlig mot henne och aldrig låtit henne överarbeta sig själv. I själva verket valde Odette att göra nästan alla hennes sysslor själv vilket gav dem mycket tid att bara sitta och prata. Emilia hade aldrig haft en syster innan men ibland kändes Odette som en. Det gjorde henne glad.
Idag hade hon varit hos hovläkaren för att hämta upp en flaska med någon sorts medicin i. När hon frågat om innehållet hade han sagt att det var näring på flaska (vad nu det betydde). Är han sett hennes förvirrade ansiktsuttryck hade han förklarat att Odette hade varit ovanligt tunn på sistone. Hon hade nickat. Jo, det hade hon ju sett. Hon hade också verkat mycket grinigare på senaste tiden, men det kanske bara berodde på stress. Kungliga verkade alltid ha mycket att göra, oavsett vilken tid på dygnet det var.

Så nu var hon på väg till Odettes kammare, med flaskan hårt tryckt i sin hand för att inte tappa den. Hennes händer hade känts svettiga hela dagen och hennes mage var i uppror utan att hon kunde hitta någon rimlig förklaring till varför. Även om hon tyckte att det var konstigt så tänkte hon inte mer på det just nu. Hon var framme.
Till hennes förvåning stod dörren till kammaren på glänt. Märkligt, Odette skulle aldrig lämna dörren öppen sådär. Hur stressad var hon egentligen? Tänk om hon var sjuk? Långsamt gläntade hon lite till på dörren. Och lite till. Och lite till.
Allt verkade som vanligt. Odette satt vid spegeln och borstade igenom sitt långa lockiga hår. Hon visade inga tecken på varken stress eller sjukdom. Allt var som vanligt och hon pustade ut.
Men det dröjde inte länge innan hon stelnade till igen. Någonting var definitivt inte rätt. Hon visste bara inte vad. Allt såg rätt ut. Men den obehagliga känslan i hennes mage försvann inte. Tvärtom blev den bara starkare.
Hon såg sig förvirrat om i rummet. Odette verkade inte märkt hennes närvaro än, men det var väl bara en tidsfråga. Emilia råkade titta in i spegeln och vad hon såg fick henne att hålla andan i shock.
Spegelbilden tillhörde inte Odette. Det var Odille. Emilia hade tillbringat tillräckligt mycket tid tillsammans med de båda tvillingsystrarna när alla tre var yngre, så hon kunde lätt se skillnad mellan de två (hon hade ofta skrattat när folk frågade hur hon såg skillnad, men för henne var det busenkelt).
Hon gnuggade sig i ögonen. Blinkade. En gång. Två gånger. Ju längre hon stirrade desto mer säker blev hon. Tyvärr upptäckte Odette/Odille henne ett par sekunder senare. Och det verkade inte göra henne glad.
-Det är oartigt att stirra, fräste hon och stackars Emilia blev så rädd att hon lyckades tappa glasflaskan med medicinen. Hon gjorde ett klumpigt försök att fånga flaskan i luften, men den föll och krossades mot det hårda stengolvet.
-Din idiot, sa Odille, hennes röst som is. Nu var hon övertygad om att det var Odille. Odette hade aldrig betett sig sådär mot henne. Speciellt inte om hon nyss skrämt henne.
-Jag är ledsen, ers majestät. Jag menade inte att stirra eller tappa flaskan men du såg inte ut att må bra, sa hon tyst och hoppades att Odille hört henne.
-Nå, vad väntar du på? Städa upp den här röran, sa hon i samma kalla ton innan hon svepte förbi henne och ut igenom dörren. Emilia insåg att hon hållit andan hela tiden och tog ett desperat andetag för att fylla hennes lungor innan hon började sopa ihop glasresterna. Vad skulle hon göra? Skulle hon berätta för någon? Tänk om de inte trodde henne? Vad skulle hon göra då? Tankarna snurrade så fort att hon började må lite illa.
Hon bestämde sig för att berätta för hovläkaren. Hon skulle ändå behöva gå tillbaka för en ny flaska. Hon suckade och började den långa resan genom slottets alla korridorer och trappor. Det här skulle ta en evighet.

 

-Vad sa du? Påstår du att Odette i själva verket vara Odille, som uppstod från de döda? Sa hovläkaren (James, trodde hon) i en skeptisk ton. Emilia nickade försiktigt.
-Har du bevis för det? frågade han, ännu mer skeptisk än innan.
-Tja... Jag såg hennes reflektion i hennes spegel. Snälla James, det var inte hon. Jag såg det. Du vet hur lätt jag ser skillnad på de två. Vi måste gå till kungen.
James lutade sig tillbaka i sin stol och tittade på henne för att se ifall hon ljög. James ryktades vara extra duktig på att fånga upp lögner. Efter en stund harklade han sig.
-Det här är allvarliga anklagelser Emilia, har du fel kan kungen avrätta dig. Jag hoppas du förstår det? Hon nickade igen. Den gamla hovläkaren suckade och gnuggade sig i ögonen medans han försökte tänka. Efter ytterligare en stund sa han:
-Okej, jag kommer stå på din sida, men bara om du lyckas skaffa tillräckligt med bevis. Vet du om Odille har någonting att binda magin i? En ring, en medaljong, ett halsband – vad som helst.
Emilia tänkte tillbaka på stunden i kammaren. Visst hade Odille haft en medaljong runt halsen? Jo så var det nog. Hon nickade ivrigt.
-Ja, en medaljong. Den var svart och grön.
-I sådana fall, Emilia har jag ett mycket viktigt uppdrag för dig. Vi måste få Odille att transformera sig till Den svarta svanen. Då kommer alla se vem hon egentligen är. Men för att göra det behöver vi medaljongen. Du måste stjäla den Emilia, kan du göra det?
Hon nickade ivrigt igen, glad att få vara med i planen. Sedan kom hon på någonting.
-James? Skulle jag kunna få en ny flaska med det du gav mig innan. Jag... Jag råkade krossa den. Hon skrämde mig. James bara suckade och gav henne en ny flaska från under sitt skrivbord. Men när hon tog emot den kunde hon se att han log.
-Varsågod. Var försiktig med den här bara, jag har nämligen inga fler.
-Tack så mycket! Sa hon innan hon sprang iväg för att fullfölja sitt uppdrag.

Uppdraget visade sig ganska snart vara mycket svårare än hon räknat med. Odille hade alltid halsbandet på sig och försvarade det som om det vore en kär vän. Enda undantaget var när hon sov. Eftersom medaljongens kedja var vass och full med taggar (som påminde om en ros) var det för farligt att sova med den på. Därför lät hon den alltid ligga på sitt nattduksbord, bara några centimeter från hennes kropp.
Emilia visste vad hon måste göra, hon hade bara inte lyckats samla tillräckligt med mod än. Hon visste sedan innan att Odille aldrig sov speciellt djupt och vaknade lätt. Om hon åkte fast var hon lika med dödsdömd. Men hon var tvungen att göra det. För allas skull. Inte minst för Odettes. Hon mådde dåligt när hon tänkte på henne. Förhoppningsvis hade Odille inte dödat henne. Hoppas, hoppas, hoppas...

Senare den kvällen när hela slottet sov (med undantag för några få vakter) hade Emilia bestämt sig för att fullfölja sitt uppdrag. Hon kunde känna sitt hjärta dunka hårt i bröstet. Thun-thun, thun-thun, thun-thun lät det för varje steg hon tog. Hon försökte tänka på det bästa möjliga scenariot, men det var svårt. Tänk om Odille verkligen upptäckte henne? Skulle hennes liv vara slut då?
Hon gläntade försiktigt på dörren till Odilles kammare och svor tyst när den gnisslade. När hade dörrarna här blivit oljade senast? På sängen under ett hav av filtar (för att hålla den isande vinterkylan borta) låg Odille och sov. Hennes ansikte såg så avslappnat och fridfullt ut i månskenet att man nästan skulle missta henne för Odette. Nästan.
Emilias ögon sökte efter halsbandet i det dunkla rummet och till hennes lättnad låg det på bordet, precis som alltid. Den gröna stenen gnistrade i det svaga ljuset. Medaljongen var onekligen vacker, men Emilia visste att den var farlig.
Hon plockade långsamt upp halsbandet från bordet och försökte göra så lite ljud som möjligt när hon backade bort. När hon var vid dörren och trodde att hon klarat sig så kände hon plötsligt en brännande smärta i fingrarna som höll halsbandet. Det tog all hennes livsvilja att inte tappa det och springa ut från rummet. När chockvågen väl lagt sig tog det inte många sekunder innan nästa våg slog till. Nu var halsbandet inte längre brännande varmt, utan kallt som is i hennes fingrar. Hon gnydde i chock och smärta. På andra sidan rummet verkade Odille reagerat på hennes ljud och satte sig klarvaken upp i sängen. Åh nej, hon var garanterat dödens.
-Du! Vad gör du här?! Hennes ögon sänktes snabbt till halsbandet i Emilias hand och hennes redan bistra ansiktsuttryck hårdnade.
-Om du så ens tänker tanken på att försöka smita med min skatt, räkna med ett besök hos bödeln i gryningen. Emilia rös av obehag. Det obehagliga var egentligen inte orden, utan tonfallet hon sa dem i. Hon hann inte bestämma sig för om hon skulle svara eller inte när hennes naturliga instinkter skrek åt henne att fly. Och det gjorde hon. Ut genom dörren och nerför korridoren. Jösses vad hon sprang. Någonstans i bakgrunden kunde hon höra Odilles frustrerade skrik. Det sista hon hörde innan hon var utom hörhåll var Odilles varning.
-Du kommer inte komma undan med det här. Jag kommer hitta dig och slita sönder dig, bit för bit.
Trots hennes ord så stannade hon inte. Hon måste ta sig till James snabbt.
Vägen till hovläkaren var lång, men trots det så stannade hon inte eller minskade farten. Blotta tanken på Odille tvingade hennes redan värkande ben att ta sig fram fortare. När hon väl var framme vid James rum var hennes ben så trötta att de helt gav vika. Sittande på knä bankade hon hysteriskt på dörren.
-James, James! Snälla öppna! Det är jag! Hennes andhämtning var tung och hennes hjärta slog som en bastrumma innanför hennes revben.
Bara några få sekunder senare hörde hon fotsteg och dörren flög upp. I dörrkarmen stod James som såg både sömndrucken och förvirrad ut.
-Emilia? Vad gör du här? Vet du vad klockan är? Frågade han och såg ner på henne. Hon höll triumferande upp halsbandet i handen så att han kunde se.
-Jag har den, James. Jag har medaljongen. Hon använde sin sista luft för att trycka fram orden ur hennes strupe. Hennes värld började snurra. Hennes ögon blev blanka. Sedan blev allt svart.

Emilia vaknade med ett ryck och satte sig upp. Var var hon någonstans? Var var James? Hennes fråga blev snabbt besvarad när hon kände en stickande smärta i sin vänstra hand. Hon tittade ner och möttes av synen av James i fullt sjå med att smörja in någon form av illaluktande gul sörja över hennes fingrar och handflata. Emilia försökte instinktivt dra bort handen, men James höll hennes handled i ett fast grepp och släppte den inte så lätt.
-Om du vill ha kvar din hand rekommenderar jag dig att du håller den stilla, men det är förstås valfritt. Hon slutade genast att kämpa emot.
-Tackar. Får man fråga vad du råkat ut för? När du kom in igår hade du fullt med inte bara brännblåsor men också lättare frostskador från handlederna till fingertopparna.
-Jag tror det var medaljongen. När jag var på väg att fly så brände den mig. Sedan blev den kall. Sedan varm igen. Det fortsatte så fram och tillbaka hela tiden.
-Jag ska säga dig att du hade tur. Några minuter till och du skulle säkerligen lida av tredje gradens brännskador. Emilia suckade och lutade sig tillbaka. Hon hann inte vila ögonlocken många sekunder innan nästa tanke slog henne. Hon satte sig snabbt upp igen.
-James, vad hände med medaljongen? Sa hon och såg sig omkring.
-Oroa dig inte över det du. Medaljongen är i säkert förvar. Men tyvärr har jag dåliga nyheter. När jag öppnade medaljongen hittade jag torkat blod. Jag gjorde några få tester och som jag fruktade är det Odettes blod.
Nej, nej, nej. Nej, nej nej. Emilia kände tårarna bränna bakom ögonlocken, men hon blinkade snabbt bort dem. Hon hade gråtit tillräckligt mycket i sitt liv.
-B-Betyder det...?
-Jag är rädd för det tyvärr. Men vi får inte förlora hoppet. Emilia nickade, men höll huvudet lågt.
-Jag hoppas att hon lever, viskade hon tyst. Det var knappt att hon hörde det. Men James verkade hört henne.
-Det är aldrig försent att hoppas. Nu, angående medaljongen, sa han och rotade fram den svarta kedjan ur fickan. Det tog mig hela natten, men jag tror att jag lyckats lägga en motformel på den. Om allt går rätt till borde Odille avslöja sin sanna form så fort hon sätter på sig medaljongen. Men, det finns en baksida. Emilia svalde hårt.
-Vaddå? Frågade hon. Hennes röst skakade lite.
-För att formeln ska funka måste den kastas på samma ställe som den tidigare. Odettes sista kända position var vid sjön.
-Vänta lite. Menar du att jag måste lura ner Odille till sjön och se till att hon tar på sig halsbandet? Tänk om hon bestämmer sig för att ta livet av mig först? Eller tänk om det inte funkar?
-Tänk om, tänk om, tänk om, muttrade James. Det här handlar om risker. Om du lyckas har du haft tur. Hans ord fick inte Emilia att känna sig lugnare. Tvärtom. James verkade märka hennes nervositet och hans ansikte hårdnade avsevärt.
-Om du vill hjälpa Odette ska du göra det här. Nu iväg med dig. Om du behöver ta dig till sjön snabbt kan du låna min gamla Gerald. Med det reste han sig upp och började knuffa henne mot dörren. Hon var just på väg att protestera när han tryckte medaljongen i handen på henne och dörren smällde igen framför näsan på henne.
-Inte snällt, muttrade hon
-Nej, verkligen inte. Hur kan folk bete sig så? Hördes en röst snett bakom henne. Hon snodde runt och mycket riktigt. Där stod Odille i all sin prakt komplett med ett bittert ansiktsuttryck.
- Jag skulle kunna döda dig med mina bara händer här och nu. Men det skulle förstöra det roliga. Jag gillar att göra saker till ett spel. Därför ska jag ge dig 1 minuts försprång. Om jag fångar dig så är du lika med död. Tiden har börjat.
Emilia brydde sig inte ens om att svara innan hon sprang för kung och fosterland. Det skulle gå mycket fortare att ta sig till sjön om hon red och förhoppningsvis stod Gerald ute. Skulle hon ha tid att hämta sadel och träns? Troligen inte.Hon var ingen skicklig ryttare och hon undrade för säkert hundrade gången på hur hon skulle kunna hålla sig fast.
En enda gång vågade hon böja på nacken och titta bakåt. Bakom henne sprang Odille hack i häl. Det verkade som om hennes försprång inte gjort mycket skillnad.
När hon närmade sig de bakre hagarna busvisslade hon för att varna hästarna om att hon var på väg. När hon kom närmare såg hon att Gerald redan stod vid staketet. Turen verkade för en gångs skull vara på hennes sida.
Hon hoppade över staketet och väste av smärta när träflisorna borrade sig ner i hennes handflata. Som tur var var det den friska handen och inte den brännskadade.
Hon slängde sig upp på Geralds rygg (hon var förvånad att hon lyckats på första försöket utan en sadel, kanske det här verkligen var hennes turdag) och körde hälarna i hästens sidor. Det massiva kallblodet slängde med huvudet i protest. Hade det här varit en vanlig dag hade hon aldrig krävt så mycket av en häst, men nu fanns ingen tid för försiktighet. Odille var redan framme vid staketet.
Hon bankade förtvivlat med hälarna mot den gamla arbetshästens sidor och någonstans i tumultet verkade den faktiskt förstå allvaret i situationen för den fattade genast galopp.
Emilia lindade in fingrarna i hästens tjocka silvriga man och styrde den längs staketet. Gerald hade gått i pension för många år sedan och det märktes tydligt på hans tunga andhämtning. Men det gjorde inte så mycket nu. Hon kunde redan se sjön i fjärran.
Just när hon bestämt sig för att luta sig tillbaka och njuta av lättnaden hörde hon dova hovslag bakom sig. När hon tittade bakåt såg hon Odille närma sig med vansinnig fart ridandes Zephyr. Självklart. Självklart hade hon valt stallets snabbaste häst. Nu var de chanslösa. Till skillnad från Emilia verkade dock Odille haft tid att sätta betsel på sin häst. När hon tittade närmare kunde hon se blodet glänsa i mungiporna på den bruna hingsten. Stackars Zephyr.
Hon var så fokuserad på hingstens lidande att hon inte märkte att de nått slutet av hagen och Gerald förberedde sig för att hoppa. Emilia vände sig om precis i tid för att se staketet framför henne och linda in fingrarna tätare i Geralds man. Hon kom ur balans vid avstampet vilket självklart påverkade Geralds hopp. Med en enorm kraftansträngning lyckades han ta sig över. Men när de skulle landa kunde Emilia höra en hög duns och visste direkt att hans bakhovar måste träffat staketet. För första gången den dagen var hon glad att Gerald var ett kallblod med kraftiga hovar. Ett spinkigt varmblod hade utan tvekan snubblat. Hon la på minnet att se över hans bakhovar när de kom hem. Om de kom hem.
De hann knappt landa innan Zephyrs smala men muskulösa kropp var jämsides med Geralds enorma. I förbifarten slet Odille medaljongen ur handen på Emilia. De var nu framme vid sjön. Det här skulle kunna funka.
Odille vände den sin svettiga hingst mot Emilia. Ett triumferande leende dansade på hennes läppar.
-Trodde du verkligen att du kunde vinna mot mig? Sa hon med samma belåtna leende och trädde halsbandet över halsen. Emilia korsade fingrarna bakom ryggen och bad att det skulle funka.
Till att börja med hände ingenting. Sedan hände allt på en och samma gång. Odilles ögon blev blanka och hon såg svimmfärdig ut. Hon föll ner från Zephyrs rygg. Hästens stora kropp täckte mycket av det som sågs, men det var enkelt att se svarta fjädrar.
Emilia pustade ut. Hennes uppdrag var avklarat. Nu skulle hon ta tillbaka hästarna till hagarna och ta sig till James så fort som möjligt. Hon visslade på Zephyr som kom linkande emot dem med trötta steg. Stackarn. Han hade haft en hård dag, precis som resten av dem.
Efter att hon samlat ihop Zephyrs tyglar begav sig trion av mot slottet igen. Emilia tittade bara tillbaka en enda gång. Synen som mötte henne var både spännande och obehaglig. En svan, svart som sot från huvud till stjärt. Odille. Nu skulle hon behöva vänta på en prins att falla för henne för att ta sig ur den fruktansvärda förbannelsen. Precis som Odette hade gjort.